helenawindahl.blogg.se

Dag 36 Må

Sista skälvande dagarna här på SelfHelp, känns både skönt och väldigt skrämmande att åka hem. Många tankar och funderingar har infunnit sig med hur allt kommer att bli med en förändrad jag, Helena. Eller kommer jag att fortsätta i mina ”gamla” spår. Som jag ser det nu vill jag absolut inte fortsätt med det livet jag hade innan. Som min skyddsängel A sa, om du fortsätter såhär så kommer du att dö på kuppen. De orden har satt sig rejält och det känns som att jag har lite kvar att uträtta på denna jord innan det är dags att lämna in. Jag vill bara leva ett kärleksfullt, omtänksamt och rikt liv där jag kan finna ro att ”bara” vara mig själv och ingen annan. Undvika kickarna som jag får av att ställa upp och vara andra behjälplig.

Jag är nog inte ensam, många tillsammans med mig blir också överväldigad av alla möjliga saker som kommer i vägen för att uppleva lyckliga och meningsfulla stunder livet. Ja dessa ”kickar” kan verkligen ta liv.

Vi har vårt arbetsliv, familjeliv, mentala, känslomässiga, hälsa, vänskap och relationer med vänner, kollegor, för att inte tala om den mest dominerande stressen av alla: vårt ekonomiska liv. Inte lätt att få ihop livspusslet.

Det är lätt att gå omkring och grubbla på om du gör ditt bästa inom något av dessa områden. Många gånger handlar det om rädsla för att misslyckas; eller idén att om jag fokuserar för mycket på ett område så blir andra områden lidande. Såklart behöver jag vara lika bra i alla områden. Speciellt om jag tittar på Facebook eller Instagram och ser hur bra liv alla andra lever… Eller hur har alla det egentligen?

Jag blir så ledsen och skyller det hela på den förbaskade perfektionismen fel. Har sökt efter att hitta glädjen och perfektionen i mitt liv som jag har trott är kärnan i livet. Att jag hela tiden måste vara på en nivå av 10 av 10 i alla kategorier i livet precis hela tiden. Det kan bli tufft det, det då inte är många som klarar det. Det krävs nog att vara en robot för att fixa det. Lätt att se det så men när jag väl står där tror jag nog att jag är en robot som bara kan borra ner huvudet och köra.

Perfektionism kommer från tron på ”inte tillräckligt bra”. Ingenting är bra nog, eller vissa saker är bra nog och andra saker är inte det, och det finns naturligtvis grader. Jag tror att alla har nog en perfektionist inom oss av något slag, kritikern som klagar på något, några av oss har mer inslag av detta än andra.

Ibland, betyder ”inte bra nog” att det är saker som kan förbättras och beroende på vad det är vi pratar om kanske det till och med bör förbättras.

Men det är inte poängen. Poängen är att känslan av att inte vara tillräckligt bra, särskilt om jag tillämpar denna term för mig själv, är en mycket, mycket djup känsla av att inte förtjäna något. Det finns många djupgående orsaker till varför nästan alla på denna planet känner på det här sättet, och en av dem är att vi i stort sett är ”programmerade” och ”utbildade” för att känna så sedan barnsben.

Här är det nog min barndom som spökar som gjort att jag blivit den jag är idag. Både på gott och ont. Vilket har slutat med att jag är inbäddad i en känsla av att inte ”vara tillräckligt bra” /”räcka till” / ”duga som jag” från ett ögonblick som inte har något som helst att göra med nuet. Dock vill jag inte skylla på någon för att det är som det är för mig.

Vi lever inte i det förflutna, men jag har en förmåga att leva i det förflutna eller i framtid, utan att veta om att det händer. Så många människor går igenom livet med en känsla, en djup känsla av att de inte är tillräckligt bra. Och trots att de försöker göra saker bättre, så verkar ingenting fungera.

När du inte är tillräcklig, så är du inte bra nog. Om du inte är tillräckligt bra då är du
aldrig bra nog och ingenting är bra i så fall. Allt runt omkring dig är inte tillräckligt bra.

Tänk efter hur många gånger vi har hört folk säga ”Ledsen för att jag är så noga men jag vill bara att det ska bli bra.” det är som om de vill framstå som en perfektionist. Tror också att de är framgångsrika just för att de är perfektionister och har en jäkla drivkraft som verkar säga att de kommer inte nöja sig med mindre än just perfekt.

Sammanfattningsvis bör väl sägas att det finns inget ädelt i att vara en perfektionist. Men eftersom vi alla har en kritiker inom oss, vad kan vi göra vi åt det?

Enkelt: Vi är närvarande! – Och vi ger beröm, jämt och ständigt. Kostar inget!

Vi ser till att uppleva, tänka och leva i nuet.

Varför?

Jo för som det blivit för mig som bara tänkt på saker och människor bortanför nuet har jag tappat kontakten med människor och egentligen för själva livet också. Det gäller att vara närvarande och uppskatta det som händer precis just NU. Lättare sagt än gjort.

Avslutningsvis vill jag bra säga att genom att vi börjar leva i nuet och börjar vara tacksamma för vad vi har och upplever just nu och dessutom berömmer oss själva för det och ser till att berömma andra människor så ofta vi bara kan, så hjälper vi inte bara oss själva utan även andra till att känna att vi kan, vi är duktiga, vi räcker till och vi är tillräckligt bra. Är inte det ett fint och värdigt liv att tänka sig att leva?

Imorgon åker jag hem, usch får nästan panik över att allt snart är slut. Har gråtit och gråtit över allt fint alla sagt till mig. Idag på lektionen kikade vi på mina skydds och riskfaktorer för att inte ”återfalla” i gamla mönster

De gamla mönstren och skuldkänslans innersta budskap är att jag inte duger, hur jag än gör. Denna skuld får människor som mig att känna att de aldrig gör tillräckligt, aldrig presterar nog och därför får svårt att säga nej. Skulden blir en belastning, den trycker ner oss och tvingar oss att prestera mer för att duga. Det leder till stress, för en del går det som för mig, att de blir sjuka. Skuldkänsla, känslan av att inte duga, leder också till rädsla för att misslyckas.

Det jag har lärt mig under dessa veckor är att jag behöver lägga tid på att ventilera. Låta allt vara tillåtet att komma fram. Detta kommer mina möten att hjälpa mig med. Detta med att få dela sina tankar på ett möte, oj vad jag älskar effekten det ger. Ett lugn infinner sig efter ett sådant möte, till och med de gånger som man inte ens var sugen att gå.

Jag behöver en hel del stöd för att förstå och nå insikt om mina egna rädslor för att misslyckas, för att kunna känna mig trygg. Problemet är att jag tolkar ju omgivningen utifrån min egen självbild. Om människor är som jag, då är de självkritiska och mer benägna att ta kritik från andra mer personligt. Det är en sak att ta ansvar, att göra så gott man kan. Men en helt annan sak att vara så självkritisk att man tar på sig hela ansvaret. Det är jag expert på. Det handlar för mig nu om att träna på att hitta sätt att hjälpa mig själv, vilket är just är det svåraste just nu.

Dag 38 On

Stora dagen D är här, jag ska åka hem till vardagen igen. Känns både skönt och skrämmande att möta vardagen då tillvaron här har varit ganska problemfritt. Resan har dock varit tuff dels för att ha lämnat ALLT därhemma, men även tuff för att börja arbeta med mig själv och se hur verkligheten ser ut. Jag ångrar inte en dag av dessa sammanlagda 38 dagarna                        

Dessa missbrukare(där ingår jag också men utan beroende av kemiska substanser), vilka härliga människor de är. Alla har så stora hjärtan, är intelligenta och helt underbara på alla sätt och vis. Kan inte ens förstå att de är missbrukare. Många nya vänner har jag fått och det är jag så tacksam för.

Försökte till och med på morgonsamlingen att också tacka för allt fint de sagt till mig, men tårarna var så nära även denna gång att jag fick bita mig i läppen flera gånger för att inte börja gråta. Fick dock ut någon rad till. Det jag får med mig hem fysiskt är en fin tavla med fina lyckönskningar på vägen, en helt underbar teckning från en av de finaste som går i ett par skor, flera brev, sms och meddelanden av olika slag. TACK, TACK, TACK. Många kramar blev det innan avresan hem.

Livet är inte alltid lätt och enkelt, kommer livet någonsin att bli lätt och enkelt?!

Att se på sig själv med andra ögon känns skrämmande men det är genom att möta min rädsla som jag vet att jag kommer att växa. För att möta rädslan krävs mod, mod som kommer att göra det där lilla, extra ordinärt Att förändras och få livet i en annan riktning kräver även hårt arbete, men var börjar jag?

Har under 38 dagar fått mycket uppskattning för den jag är och inte för mina prestationer. En speciell känsla av tacksamhet infinner sig som jag sällan eller mer troligt aldrig känt Tack alla fina för att ni gjort mig till en bättre människa med nya härliga insikter

Den dagen jag klev in på Behandlingen möttes jag av skakande människor som inväntade dagens medicin. Tänkte shit är det dessa som ska vara mina nya vänner i hela 5 veckor? Denna första (förhoppningsvis blir det inga fler)gång hade jag kommit till avgiftningen och det var inte där jag skulle bo. Jag kom in till själva boendet och där lämnade min skyddsängel mig gråtandes till ensamheten. Ensam med alla dessa nya människor. MEN som jag nämnt tidigare, bor det många stora hjärtan i alla dessa fina människor Kan inte med ord beskriva den tacksamhet som jag känner för att just jag fått ta del av dessa gripande berättelser och livsöden. Flera har en speciell plats i mitt hjärta och flera av oss kommer att hålla kontakten och det är jag så tacksam för. Detta är vår gemensamma sinnesrobön:

Tack för allt
//Helena Medberoende

Dag 39-42, to-sö

Hemkomst

På onsdagen då jag kom hem åkte jag direkt till kyrkan där dottern hade uppvisning. Det kändes skönt att landa i kyrkan en stund. Skönt också att träffa barnen och sambon, trots att jag bävat för vad som komma skall. Hur kommer mitt ”nya” liv att se ut? Var börjar jag, är väl den ständiga frågan!

Det ha varit tungt att komma hem, saknaden av mina nya vänner har varit så jäkla stor att det har gjort ont i hela kroppen. Många tårar har jag spillt på hemmafronten också på grund av saknad och såklart rädsla för det nya. Har stött på många som anser att jag är tuff som tagit mig an denna utmaning till ett bättre liv. Andra har undrat hur de kunde missa att det var så illa för mig. Jag är liksom inte den som pratar med allt och alla om mitt mående och det ska till mycket innan jag släpper in någon för nära inpå livet. Mitt leverne har också ställt till det på så vis att jag har många vänner, men inte så många som är NÄRA. Den som jag kan prata om allt och ingenting med. Det behöver dock inte vara så att det bara är jag som tar avstånd, vi har även flyttat många gånger genom åren som kan påverka det hela. Jag väljer att tro på det sistnämnda.

Inser också mer detta med att får beröm ställer till det för mig. Är inte alls van att få beröm och när jag väl får det så klarar jag inte av att hantera det. Detta blev väldigt märkbart då jag fick så mycket lovord med mig från behandlingen då jag skulle åka hem. Så mycket tårar trodde jag inte att det fanns, någon gång ger de med sig men denna gång tog de aldrig slut. Har nog aldrig känt en sådan tomhet såhär i efterhand vid hemkomst som jag kände denna gång. Ville helst av allt bara åka tillbaka men allt har ett slut, så även denna resa. Ska dock tillbaka några tillfällen för efterbehandling så då får jag träffa några av mina stjärnor igen.

Att ge beröm och att få beröm är något som verkligen ger glädje men tyvärr så är vi överlag lite dåliga både på att ge och att ta emot beröm. Det är generellt sett lättare att se det som är negativt och vi har svårare att acceptera det som är bra. Vi vågar inte säga att vi är bra av rädsla för vad andra ska tycka och tänka. Det gör också att vi har svårt att ta emot beröm för om vi tar emot det så är det detsamma som att vi håller med och det kan kännas otäckt. Jantelagen spelar också stor roll och vi borde ta bort Jante helt och hållet. Med Jante har vi fått inpräntat att vi inte ska tro att vi är något vilket är ett stort hinder för oss när vi får beröm.

Föreläsaren, krönikören och utbildaren Elaine Breske Hirscher menar att vi går miste om så mycket när vi inte kan ta till oss det beröm vi får.

Framförallt så missar vi ju den inre glädjen det ger att få beröm. Att få och ta emot beröm ger oss även en chans till att träna vår självkänsla. Hjärnforskning visar att när vi får beröm så ökar produktionen av Serotonin som är kroppens eget lyckohormon och Serotoninet hjälper även till med att öka vår självkänsla. Produktionen av Serotonin ökar inte bara när vi får beröm utan även när vi ger beröm. Äkta beröm går rakt in i själen och kroppens celler. Så beröm sätter helt enkelt igång en väldigt nyttig kemisk process i hjärnan. Man kan aldrig få eller ge för mycket beröm. Det är så viktigt att dela med sig av bra saker till varandra.

Elaine menar också, för att kunna ge andra människor beröm så måste vi kunna ge oss själva beröm, vi måste våga tro på att vi är bra. Vi ska vara tacksamma över att vi är så fantastiska som vi är. Att ge beröm kan du göra oavsett om du mår bra eller dåligt. Du kan berömma dig själv för att du faktiskt orkade gå ur sängen trots att du mår så dåligt. Det är oförskämt att inte ta emot beröm för den som ger berömmet menar det och tycker att du gjort något bra och tyckte att det var viktigt att få säga det till dig. Att inte ta emot beröm från en person är ungefär som att kasta en present direkt i soporna.

Men hur svårt kan det vara att ta emot ett tack? Det är allt som krävs för att kunna stärka sig själv och andra. Jobbar vidare på den också…..Imorgon startar en ny vecka med nya möjligheter.