Medberoende och Avsked till ett känslomässigt missbruk
Jag har tränat hjärnan mycket på ämnet positiva tankar. Försöker att arbeta mycket med att räcka till och känna att jag duger som jag är utan alla dessa prestationer. Ibland kommer det också över mig att jag borde skämmas som inte kan vara tacksam över det jag har och att det finns så mycket att glädjas åt i mitt liv. Men i vissa stunder är det så svårt. Vissa stunder finns den bara där, rakt framför mig och omöjlig att se förbi. Jag har lärt mig att acceptera den och tittar rakt på den. Känner den i hela min kropp. Känslan av otillräcklighet och vetskap om att inte duga som jag är. Det är en smärta jag har lärt mig leva med och jag vet att det kommer att ta tid att lära sig att älska sig själv. Jag liknar detta många gånger med att det är som att leva med en sjukdom. Ja visst är jag som medberoende faktiskt ”sjuk” på ett sätt, jag mer eller mindre knarkar känslor så livet blir ohanterligt. Det känslan är maktlöshet, kraftlöshet och livet känns hopplöst. Jag försöker att vara stark och aldrig tycka synd om mig själv längre, anser att jag inte har rätten till det efter så lång tid med plågor och dåligt mående, men ibland är det så svårt. Så svårt att vara stark och inte få tycka att det faktiskt är skitjobbigt. Att gå vidare helhjärtat och inte vända sig om.
Jag önskar ingen detta helvete, att alltid vara duktig, anpassar sig efter andra, ta ansvar för andras beteende och känslor, bli frustrerad när andra inte gör som jag vill, att aldrig veta vad jag själv vill, tycker och tänker, försöker i det oändliga att kontrollera mina egna känslor och reaktioner, samtidigt som jag tar ansvar och försöker ta kontrollen för andras känslor och beteenden, att hela livet försöka få andra att förstå det du själv förstår…….
Ja detta är inte lätt.
Har under denna påbörjade resa insett/blivit medveten om att allt handlar om ett sätt att skapa kontroll, ett kontrollbehov. Att sätta gränser är inte heller det lättaste. Många gånger har jag känt mycket ilska, skuld och skam, trots att det inte alls är befogat.
Under den senaste tiden har jag insett att jag är livrädd för att bli lämnad, bli ensam, kan jag klara mig själv? Hur mycket ska jag behöva ha konflikter med mig själv som handlar om hur jag uttrycker vem jag är? Det finns mitt i allt ett stort behov från min sida att känna mig behövd av andra. Jag hjälper och räddar gärna andra snarare än att vägleda och coacha.
Kan du precis som jag instämma i ovanstående kan jag bara meddela att du troligen är medberoende du också.
Mitt uppvaknande var att se hur andras beteenden har påverkat mig och mina gränser vilket gjort att de suddats ut och jag har inte märkt det alls. Det stora uppvaknandet var också att inse att mitt medberoendebeteende inte enbart är i relation till den beroende, utan till alla människor.
Men den allra största insikten var nog att förstå att mitt mående är helt beroende på hur andra mår. Jag låter mig påverkas av andras känslor och tar på dessa till mina egna. Jag lever genom andra, inte med mig själv. Jag är expert på att rädda och hjälpa andra, men jag har svårt att leva som jag lär.
Det är en utmaning att ändra beteende och livsstil. Det krävs oftast kurser i beroende och medberoende för att få grundkunskap om beroendesjukdomen och börja titta på sitt eget beteende. Sedan följer envist och långsiktigt arbete i att ändra sina beteenden och indirekt sina känslor. Min resa började med sorgebearbetning sen behandlingshemmet i Söderhamn och kommer att fortsätta på hemmaplan med flera olika insatser. Resan har bara börjat, mycket arbete återstår.
Kärnan i ett tillfrisknande är sällan att söka svaren utanför sig själv, att grotta ner sig i självhjälpsterapi och böcker, utan att leta inåt - att hitta svaren som redan finns där inom mig, men som är dolt av alla års lager av skam, skuld och kompensatoriska beteenden. Jag har förlorat mig själv, eller kontakten med mig själv, och det är den inre kärnan som måste hittas igen. Mitt fokus är till en början att leva i nuet som jag predikar så fint om. Men allt handlar om medveten närvaro som är ett bra verktyg och dessutom vetenskapligt bevisad effekt för ett bättre hälsosammare välbefinnande. Det viktiga är att slappna av både mentalt och fysiskt. På så vis kan de olika lagren skalas av. Jag måste börja bli medveten om mig själv igen.
Funderingar som gör sig påminda är:
· Vem var jag ämnad att vara? Innan jag kompenserade den skadade, skamfyllda jag med lager av ett falskt jag?
· Vad känner jag? Var känns det i kroppen? Vad vill jag? Vad har jag för behov?
· Vilka signaler och meddelanden sänder kroppen ut som jag ignorerar?
· För vems skulle gör jag detta?
Det gäller på sikt att "köra sin egen bil". Att jag tar ansvar för mig själv. Att jag känner medkänsla för mig själv genom självrespekt.
Jag tror inte att jag är ensam om detta, utan jag tror att många av oss behöver lära oss att sätta gränser, fysiska och inre för att visa att vi bryr oss om oss själva. Vi måste blicka inåt och inte vara i andra hela tiden. Ett beteende låter vi få fortsätta för att vi får någon form av belöning, även om belöningen kan vara minskad känsla av något obehagligt. Det gäller att ändra beteenden mot mer långsiktiga belöningar som harmoniserar med våra värderingar i livet.
Hur vill du leva och må i ditt liv?
Jag kan aldrig vinna kriget över någon annan. Jag har alltid ett val. Att stanna eller gå. Med beteende väljer jag konsekvenser. Att inte välja är också ett val. Att leva genom en annan människa är självuppoffring, inte kärlek. Att inte acceptera skapar lidande. Att acceptera och släppa kontrollen skapar sinnesro.
"Termen ”medberoende” härstammar från engelskans ”codependency” ett begrepp som började användas 1979 som definition på de personer som lever nära eller med en missbrukande person. I början var begreppet knutet till anhöriga till alkoholister och narkomaner, men under senare år har begreppet börjat användas för de som är anhöriga till någon som t ex missbrukar något av följande:
· Mat – anorexi, bulimi, ortorexi
· Shopping
· Läkemedel
· Dataspel, surfa på Internet
· Porrsurfing
· Sex
· Relationer
· Arbete
· TV-tittande
· Spel om pengar
· Religion
· Träning
Medberoendebegreppet har också numera breddats till att omfatta alla former av medberoende som existerar i någon form av familj eller relation i obalans, det som ofta kallas dysfunktionellt beteende eller dysfunktionell familj. Detta kan t ex vara att man är:
- barn till vårdnadshavare som lägger tonvikten på att följa rigida regler istället för att bygga varm känslokontakt och ge mänsklig värme och tillit
- anhörig till någon med starkt obalanserat beteende i olika former; äta, arbeta, städa, spela, shoppa, banta, röka, motionera, osund religiositet, TV-tittande, tystnad som bestraffning, stark kontroll
- utsatt för psykiskt, känslomässigt våld som t ex yttrar sig i form av tystnad som bestraffning, skuldbeläggande, ironi, personangrepp, ignorans, låg nivå av känslokommunikation m.m.
- anhörig till en familjemedlem som har en kronisk fysisk sjukdom.
- anhörig till någon som har psykisk ohälsa som depression, ångest, tvångssyndrom, psykos, schizofreni, personlighetsstörning etc,
- Anhörig till en kriminell person
- Utsatt för materiellt våld = någon som har sönder eller kastar saker
- Utsatt för hot om våld = det som kallas latent våld
- Utsatt för fysiskt eller sexuellt våld
Sammanfattningsvis kan man säga att den anhörige, vare sig den är partner, barn, förälder, syskon, släkt, vän eller arbetskamrat, dras med i och blir en del av missbrukarens eller den dysfunktionella personens destruktiva beteende, detta genom att man anpassar sig till det dysfunktionella levnadssättet, och därigenom blir man medberoende. Medberoendebeteendet styrs i grunden av rädsla.
När den medberoende inte sätter rimliga gränser och anpassar sig för mycket, blir relationen dysfunktionell vilket leder till en destruktiv cirkel av negativa beteenden.
Pia Mellody som arbetar som terapeut och författare kring medberoende, har utvecklat en kunskapsbas kring medberoende som behöver uppmärksammas mycket mer än vad som hittills gjorts. Hon menar att medberoende har fem kärnsymtom, som genomsyrar den medberoendes liv:
1. Medberoende personer har svårt för att uppleva en hälsosam självkänsla. Man pendlar ofta mellan att känna sig helt usel till att känna sig bättre än andra; att vara arrogant och grandios.
2. Medberoende personer har svårt att sätta hälsosamma gränser. Ett personligt gränssystem är en inre mekanism som både skyddar och bevarar en individs kropp, tankar, känslor och beteende.
3. Medberoende personer har svårt att äga (owning) sin egen verklighet. Människor som är medberoende vet inte vem de är. De har svårt att se och definiera sin egen verklighet.
4. Medberoende personer har svårt att uppmärksamma och tillfredsställa sina egna önskningar och behov.
5. Medberoende personer har svårt att uppleva och uttrycka sin verklighet på ett balanserat sätt. En vanlig tendens är att leva i en eller annan extrem; antingen klär de sig perfekt och oklanderligt eller slarvigt och trasigt; antingen sätter de mycket starka gränser eller också har de inga eller mycket få gränser etc.
Medberoendets rötter
Medberoende har sina rötter i barndomen. Barn som växer upp i en dysfunktionell familj av något slag, får inte lära sig att sätta sunda gränser. Detta leder antingen till ett gränslöst beteende där man låter andra människor styra en, eller också är rädslan så stor att man sätter upp en ogenomtränglig mur omkring sig. Detta är en grupp ”glömda barn” som behöver uppmärksammas mera och få det stöd de behöver.
Medberoende är också ett inlärt beteende som kan vandra vidare från en generation till en annan. Jag kan idag uppmärksammat att många människor uppvisar ett medberoende beteende, men de har dels svårt att förstå att de är medberoende, och dels förstår de inte heller mekanismerna bakom ett medberoende beteende.
Jag har i alla fall sagt farväl till mitt känslomässiga missbruk och här kan du ta del av brevet som jag läste högt för mina vänner på behandlingshemmet. Tårarna var nära och gråten satt och lurade i halstrakten, men jag fixade att läsa detta utan TÅRAR för en gångs skull. Det har blivit mycket tårar den senaste tiden, visst det är välbehövligt och rening för själen, men också kämpigt.
Avskedsbrev till ett känslomässigt missbruk
Det får räcka nu, jag vill må bra trots att andra inte mår bra.
Jag vill heller inte längre känna ett sjukligt behov av att andra
bekräftar mig. Jag är perfekt precis som jag är.
Med ditt sätt har du sett till att jag har haft svårt att lita på andra människor och få känna att de själva får ta ansvar för sina handlingar. Du har också fått mig till ensamvarg och jag vill inte längre göra saker på egen hand för att det ska bli gjort. Du har tryckt i mig att jag ska hjälpa alla som behöver hjälp och att det endast är jag som kan hjälpa. Jag vill fortsätta att hjälpa andra på ett hälsosamt sätt. Jag klarar inte ens av att säga nej en enda gång med gott samvete, då någon frågar om hjälp.
Du har under lång tid sett till att jag har känt mig annorlunda, från och med nu vill jag känna mig som en ”vanlig” människa och leva ett ”vanligt” harmoniskt liv utan massor av krav från dig. Du ska inte längre få mig att känna mig som en sämre människa än andra. Jag vill bara flyta med, kravlöst och utan prestation. Jag vill även kunna vara ensam utan att känna mig övergiven och värdelös.
Du har under många år förstört mina känslor där jag har svårt att skilja på känslomässig lindring eller kärlek. Jag vill från och med nu slippa de ”sjuka” känslor som jag lätt får med dysfunktionella människor. Jag vill istället lära mig att veta hur man har goda relationer med alla människor på ett sunt och hälsosamt sätt, där förnuftet råder. Jag vet inte ens vem jag själv är längre.
Du ger mig ständigt skam och skuld och jag vill inte längre brottas med det där ständiga dåliga samvetet för att jag inte är eller gjort tillräckligt. Jag vill kunna vara rak och ärlig, hitta ett sätt att säga det allra svåraste utan att känna skuld eller oro från dig.
Du har alltid sett till att jag läser av och känner av andras känslor på ett osunt sätt där känslospröten konstant är på helspänn. Du har alltid sett till att jag överengagerar mig i allt och alla och tror att allt är upp till mig.
Du har även sett till att jag har haft svårt att leva i nuet, jag har istället alltid levt i det som varit eller det som komma skall.
Med ditt sjuka sätt är jag ständigt trött och jag glömmer att ta hand om mig själv på ett hälsosamt sätt. Du har även sett till att jag har fått ett sockerberoende som inte är sunt, varken för hälsan eller för självkänslan.
I alltför många år har du sett till att jag har alltid har en lösning på problem, trots att det egentligen inte ens är mina problem. Detta har pågått för länge och stulit alltför mycket energi.
Sen jag var liten har du sett till att jag ska ha kontroll, jag har under hela mitt liv försökt att kontrollera sådant som jag varken kan eller ska kontrollera. Detta med gränssättning och förståelsen av egenvärdet är också något som du ställt till med. Detta har blivit så illa att jag har haft otroligt svårt att säga det där ordet NEJ, vilket i sin tur har lett till att jag har tappat bort mig själv, mitt egenvärde. Egenvärdet har också fått sig många slag då du gärna velat att jag ska vara alla till lags, där du även har gjort att jag saknat gränsdragning för vad som många gånger är rätt och fel. Du tycker också att jag ska bli bedömd efter mina prestationer, annars är jag inte bra nog.
Du är fantastiskt duktig på att lura mig att ta beslut utifrån känslan där förnuftet många gånger är som bortblåst. Detta har medfört att jag sårat många i min omgivning. Mitt minne har du också förstört, minns knappt namn på någon längre och jag tappar de enklaste orden hela tiden. För varje dag som gått har du steg för steg stressat upp mig och plockat bort min energi och nu sitter jag här kraftlös med önskan om ett bättre lyckligare liv.
Sammanfattningsvis är jag här nu, mitt i livet med en orolig familj, med få vänner, ensam och med ett trasigt hjärta och saknar ork, tid eller energi att ge dig mer.
Det räcker nu, farväl!
